Jag skrev en uppsats över kvinnohistoria från ett politiskt perspektiv: 

”Ty en lagstiftare bör vara en hel man och ej en halv, och han bör ej lämna det kvinnliga släktet att leva ett yppigt liv och förbruka penningar på tygellöshet under det att han endast tänker på det manliga släktet och således låter staten i stället för den nära nog fulla och hela lyckan få endast den halva”. – Så skriverPlaton i ”Lagarna”.

Kvinnor har förtryckts, gömts bort och diskriminerats sedan begynnelsen och därför är det svårt att se ett demokratiskt samhälle förrän alla faktiskt får vara med. Vägen har varit lång och stenig men tillslut lyckades världens största minoritet att bli accepterad och är nu på god väg till att skapa ett jämställt samhälle.

Franska revolutionen och 1800-talets kamp för kvinnlig rösträtt i England

Franska revolutionen ägde rum och en stor demokratisk händelse tog sin form. Man kämpade för idén om en allmän vilja, om folket, om friheten, jämlikheten och broderskapet. Men vad hände med kvinnorna?

Den nya politiken gjorde så att alla de rättigheter som vissa privilegierade kvinnor hade kunnat ha på grund av sin rikedom och sitt inflytande försvann. Där männen redan haft en visst inflytande förr störtade nu deras makt för att ge folket inflytande. Till det som man kallade folkets inflytande räknades såklart inte heller kvinnor. Detta blir ännu tydligare då den revolutionära deklarationen från 1789 skildrar de mänskliga rättigheterna från männens håll och inte alls behandlar de mänskliga rättigheter till allas jämlikhet. 

Detta upprörde en mängd olika kvinnor och frågan om kvinnors rättigheter var väckt. Markisen de Condorcret kämpade för kvinnors jämlikhet redan år 1790 då hon uttalade sig om den demokratiska tankens djupa logik. Vilken innebar ”att man inte kan lämna grupper, klasser, raser eller just kvinnor utanför den generella idén om mänsklig rättvisa. Där man de så har man kränkt just denna idé”.                                                                          Till tonerna av Condorcret ord bildades det ett antal klubbar där kvinnor och män fick vara på lika villkor under 1790-talet. En av dessa klubbar var Federationen för sanningens vänner där baronessan Palm d’Aelders ledde en kvinnoavdelning. Det bildades ett starkt nätverk mellan dessa klubbar med syfte för att sprida revolutionens budskap. Men redan 1792 var det ”lyckliga året 1790” över då Frankrike drogs in i krig och dess klubbar förvandlades till understödsklubbar åt landets försvar. Visserligen så försvann klubbarna men lågan var tänd och den skulle inte slockna förrän samhället skulle blir jämställt.

Under 1800-talets viktorianska årtionden i England började de första tecken på en organiserad och borgerlig kvinnorättsrörelse. Fler och fler feminister började att dyka upp och dela med sig av sina åsikter genom att organisationer. Män var ofta välkomna som medlemmar i den nya kvinnorättsrörelsen. De präglades av det engelska borgerskapet och mellanskikten och majoriteten av kvinnosakens anhängare var reformivrare, men sällan revolutionära. England var ett av de första länderna i Europa där kvinnorättsrörelsen tog sin fart. Kampen om rätten till arbete, högre utbildning och till krav om lika villkor till lön och anställning vände sig både till gifta och ogifta. I den engelska kvinnorättsrörelsen och i övriga nord- och västeuropeiska kvinnorättsrörelse var den ideologiska huvudtendensen primär liberal, detta skulle förändras länge fram i kvinnohistorien.

Revolutionens kvinnoklubbar som satsade på kvinnors rätt i samhället var visserligen väldigt små och påverkade inte så mycket på den tiden. Men tanken som väcktes hos många efter franska revolutionens budskap om frihet, jämlikhet och broderskap var stor.

Suffragetter och kvinnligrösträtt

”Vi ska kämpa tills vi vinner!”

”Rösta för kvinnor!”

Till tonerna av dessa slagord tog den revolutionära kampen om kvinnors rösträtt fart. Ett århundrade av hemliga organisationer sammanbeten med arbetarklassens män och till slut nästan våldsamma försök till kvinnlig rösträtt, lönade sig äntligen. I Sverige röstades förslag på kvinnors rösträtt fram år 1918 och strax därpå fick kvinnor för första gången i historien rösta. Men det skulle dröja fram till 1928 tills den allmänna och lika rösträtten skulle slå igenom i England.  Efter årtusenden av lagar som satte kvinnor i ett slags parlamentarisk ”exil” var striden äntligen vunnen, men hur?

1903 kallade läkarfrun Mrs Pankhurst ihop en lite grupp kvinnor till hennes vardagsrum i Manchester. Gruppen ”Women’s Social and Political Union” (WSPU) som senare kom att kallas för Suffragetter grundades. De avvek från den vanliga engelska och internationella rösträttsrörelsen vilket även var det som gjorde militanta suffragetter så framgångsrika. De ville säga upprop och påtryckningspolitik, bearbetning av offentligheten och opinionen och anordna en mängd medlemsmöten och offentliga debatter. Genom detta bröt de mot kvinnorörelsens utbredda föreställning om kvinnors milda, laglydiga damaktiga korrekta sätt att uppträda.

Tillsammans med sin mycket politisk engagerade dotter Christabel blev Mrs Pankhurst nyckelfigurer för de militanta suffragetterna. Med åren som gick blev kampen om kvinnlig rösträtt allt starkare och fler och fler börja antingen att tycka om rörelsen eller blev totala motståndare till dem.

1918 rösta regeringen äntligen igenom den efterlängtade rätten om kvinnors röst rätt. Visserligen fick kvinnor rätt att rösta och låta sig nomineras till parlamentsval på samma villkor som gällde för män. Detta gällde dock endast för ”kvinnor som var husägare eller gifta med en man som ägde en bostad, och de medborgare av kvinnokön som hade avlagt examen vid universitetet eller innehade egendom till ett värde av fem pund, beviljats rösträtt”.  Christabel ställde upp i det engelska parlamentsval 1918 som kandidat för det nybildade och kortlivade ”Womens party” med ett blandat, starkt antisocialistisk program. Tyvärr blev det inte riktigt som planerat och det blev valnederlag och partiet splittrades strax därpå. Efter det skulle dröja ytligare tio år tills en allmän och lika rösträtt slog igenom i England. 

Samtidigt som allt detta hände i England så kämpade även tusentals kvinnor i andra länder. I Sverige grundades föreningen, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) år 1903. De kämpade hårt för kvinnors rösträtt och 1912 la den svenska regeringen fram ett lagförslag om kvinnlig rösträtt genom en proposition i riksdagen. Men förslaget röstades ned av först Första Kammaren med 86 röster mot 58. I Andra Kammaren antogs däremot förslaget med 140 röster mot 66. Det var ett nederlag för den här gången men det skulle inte dröja länge tills att en ny proposition skulle läggas fram.  Rösträttsfrågan togs upp igen i kammaren där ”liberalen Karl Staafs andra regering lade fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval”. Propositionen om den kvinnliga rösträtten vanns 1919 och var bara början på slutet av kampen för den kvinnliga rösträtten i Sverige.        

Man kan undra just varför gruppen hette Grupp 8 eller så kan man undra vilka Grupp 8 var och vad de gjorde, det just detta som ska förklaras nu.

Grupp 8 bildades 1968 vilket även var det så kallade vänster-året och början på 70-talsvänters. En grupp kvinnor hade varit på föreläsningar där det talades om samhället och dess normer. Efteråt bestämmer de sig sedan för att starta en egen grupp. ”De vill förändra. Påverka. Agera”. Den 26-åriga mamman Gunilla Thorgren som arbetar som journalist var less på att hon och hennes barn inte sågs som en familj och att inga dagisplatser fanns att få tag på. Så när en kompis berättar om en grupp som studerar kvinnans situation i samhället bestämmer hon sig för att gå på ett möte.

Från början så var Grupp 8 en väldigt liten förening som mest satt och diskuterade och inte agerade. År 1970 beslutar de sig ändå för att bli en öppen organisation och strax därpå bildades det 48 lokalgrupper mellan åren 1968 och 1979 runtom i Sverige. Gruppen kom att bli medelpunkten för 1970-talets nya kvinnorörelse och driva frågor om arbete åt alla, kortare arbetsdag, daghem åt alla barn, fri abort och rätt till smärtlindring vid förlossning. De riktade sig till yrkesarbetande kvinnor mellan 30 och 40 år och därför var frågor om daghem och arbete några av de största.

1977 blev dem en nationell riksorganisation och 1979 antogs en gemensam programförklaring. De gav även ut tidskiftet "Kvinnobulletinen" mellan 1971 och 1996.

Hela Sverige skakades då det inte var nog med att kvinnor hade fått rösträtt men nu ville de också kunna jobba och ha abort. Gruppen demonstrerade med slagord som:

 ”Palme snackar bort, fri abort”

Dessa samhälls frågor drev Grupp 8 till att agera och belysa hur det faktiskt stod till. Kvinnor kunde utbilda sig på den tiden och de kunde även jobba, men för att samhället skulle fungera så fick de inte chansen att ha barn och jobba samtidigt. Det var brist på daghem vilket som gjorde att om du som kvinna utbildade dig och ville sedan jobba med det men även skaffa man och barn blev du tvungen att säga upp dig. Grupp 8 drev fram dessa stort och demokratiskt viktiga frågor under 70-talsvänstervågen med succé.

Förutom att Grupp 8 upplyste samhället om feminism och kvinnors rätt i samhället så påverkade de även framtiden. Vid en demonstration år 1972 skickade de ett telegram till finansminister Gunnar Sträng med tre tydliga krav: Kvinnors rätt till arbete, till daghem och till utbildning. Några år senare gick ett av tio barn på dagis 1977 och år 1980 gick var tredje 2-4-åring till dagis. Denna omvändning som Grupp 8 lät tillskriva kanske verkar som något väldigt litet. I själva verket är denna omvändning något väldigt stort som dagens samhälle är väldigt beroende av. Nu kan båda föräldrarna jobba och tjäna pengar fastän barnet bara är något år gammalt. Kvinnor behöver inte längre vara hemmafruar och chansen till en karriär inom något man har utbildat sig till finns.

Käll- och litteraturförteckning:

Litteraturförteckning:

Yvonne Hirdman, Margareta Strandberg Olofsson, Beata Losman, Marja Taussi Sjöberg, Ann-Sofie Ohlander, Tinne Vammen, Anita Göransson, Ulla Wikander och Christina Florin. Kvinnohistoria, Författarna och Sveriges Utbildningsradio AB, Oskarshamn, 1992.

Källförteckning:

Expressen, Tina Harr, Historien om Grupp8 – det gör de idag, publicerad:2014-03-03  http://www.expressen.se/nyheter/historien-om-grupp-8--det-gor-de-i-dag/       Hämtad: 2016-02-09

Riksarkivet, Ansvarig för sidan Karin Borgkvist Ljung, Kvinnans rösträtt, publicerad: 2013-06-28, uppdaterad: 2013-09-25; https://riksarkivet.se/kvinnans-rostratt    Hämtad: 2016-02-08