Francesca Woodman – om att vara en ängel
I Denver, Colorado föddes den 3:e april 1958 en liten flicka vid namn Francesca Stern Woodman. Hennes föräldrar George Woodman och Betty Woodman lät henne växa upp i konstvärlden där hon möttes av färger och uttryck. Familjen hade ett hus i Italien där Francesca spendera många somrar av sin uppväxt. Samma år som hon inledde sina år på gymnasiet i Massachusetts började hon att intressera sig för konstformen fotografi. Föräldrarna George och Betty är båda själv konstnärer inom målarkonsten och keramiken. Att fotografera var något nytt och ovanligt på den tiden som Francesca fastnade helt för. 1975 började hon att studera på en av Amerikas kändaste konstuniversitet, RISD i Providence. Hennes flytande italienska gjorde så att hon fick studera konst i Rom under åren 1977-1978, hon tog examen från RISD år 1979. Samma år flyttade hon till New York och försökte sin lycka med att bli en ”riktig” fotograf. Sommaren 1980 blir hon en del av konstnärskollektivet MacDowell Colony i New Hampshire. Under sin uppväxt har Francesca alltid setts som en glad och lite udda flicka men nu faller hon in i en depression och försöker att ta liver av sig. Woodman misslyckas och flyttar in hos hennes föräldrar i Manhattan hösten 1980. Den 19:de januari 1981 hoppar Francesca Woodman ut ur ett fönster från en byggnad på East Side New York och tar därmed livet av sig.
På Francescas fjortonde födelsedag fick hon en kamera av hennes far. Från den dagen tog hennes karriär inom fotografi fart. Under hennes livstid tog hon cirka tio tusen negativ som nu finns välbevarade hemma hos hennes föräldrar. De flesta bilder har dock inget namn utan bara en anteckning på datum och plats. Hon föredrog att fotografera i svart vitt men har även fotograferat lite i färg. När hon började på RISD lånade Woodman en videokamera och började filma i stil med hennes fotografier. År 1981 publicerade hon boken ”Some Disordered Interior Geometries” som är en samling av hennes bilder från Italien utspritt på 24 sidor.
Francesca Woodmans konst centrerar sig kring den kvinnliga kroppen. Hennes fotografier är på många sätt sköra och lätta, den enkla kvinnokroppen placeras ut i en rustik miljö utan att sexualiseras. I bilderna syns oftast Francesca själv, någon väninna till henne eller Francesca med en manlig kompanjon. Fotografierna uppfattas ibland som deprimerande eller till för att vara upprörande men i själva verket ska de inte vara det. Francesca Woodman var en glad och livlig person, fyllde med känslor och energi, hennes fotografier representerar sällan hennes egna känslor utan är mer experimentella och avangard. Det är först när hennes depression tog över hennes liv och hon slutande fotografera som tankarna om självmord dök upp i hennes huvud. Hon var en extraordinär flicka som ville försöka sig på konstformen fotografi och testade sig fram bland skuggornas och ljussättningens värld. Fotografierna ska oftast inte tas seriöst menar mamman Betty Woodman, hennes dotter har tagit många humoristiska bilder som ska vara konstiga och roliga. Den sköra och nakna kvinnokroppen ska inte heller sexualiseras utan betraktas som en del av bilden och ett lekfullt sätt att placera ut en människa på. Francesca levde i sjuttiotalsandan men berördes inte så mycket av revolutionerna som pågick utan gick sin egna väg. Idag betraktas hennes fotografier som feministiska verk som tilltalar unga kvinnor och ses som ett feministiskt konstuttryck från 70-talet. Detta var inte Francesca tanke bakom det hela, hon var feminist som många andra på den tiden men hennes konst vara inte menad att vara det och hon själv kämpade inte heller med i den feministiska vågen.
70-talet påverkade många konstnärer och har gett oss otroliga kvarlevor från den tiden. Woodmans fotografier var enastående på den tiden och experimenterade med kroppen och den fria viljan över sin kropp på ett sätt som inte hade skådats förr. Att fotografera var något nytt och kan därför tillföra en hel del till hennes kändisskap. Francesca var en av de första att prova sig fram och behärska en helt makalös ljussättning i hennes bilder. De åren hon var aktiv handlade det inte om att bli känd utan mer om att göra något nytt och skapa konst. Alla konstnärer har som mål att någon gång bli känd, vilket som Francesca självfallet också drömde om. Tyvärr verkar historien inge gynna levande konstnärer utan istället döda. Det är lättare att bli känd om man är död och speciellt om personen i fråga tog livet av sig på ett speciellt sätt. Francescas kändisskap har inte bara rötterna i hennes självmord utan också hennes egna föräldrar. George och Betty Woodman som själva är konstnärer har sett till att deras dotters fotografier har fått utställningar och har på det sättet fört vidare Francescas konst. De själva jobbar också med att ställa ut sina egna konstverk men det är dotterns konst som har fått status och mer uppskattning än deras egna.
Idag säljs de flesta fotografier från Francesca Woodmans för ca. 50 000 kr men det finns ett par som även säljs för 400 000 kr. Priserna varierar beroende på vilken bild det är och i hur gott skick den är. På auktionerna erbjuds hennes fotografier antingen för 30 000 eller 200 000 kr men med tanke på hennes popularitet de senaste åren stiger priserna drastisk. Betty och George Woodman ser även till att deras dotters utställning ska få resa jorden runt för att ge alla en chans att beskåda Francescas kost. Boken hon gav ut år 1981 är en hel del billigare och finns att köpa för att bra pris på många internetsidor.
Personligen anser jag Francescas stil vara något nytänkande och fint. Fotografierna är sköra och fyllda med uttryck och känslor. De svart vita kontrasterna leker med skepnaden på bilden och ger ett intryck av lätthet och eftertanke. Den rustika miljön som Francesca Woodman oftast placerar ut sina modeller i passar bra till hennes simpla bilder. Kameran står på en fast punk, det är det som finns framför kameran som påverkar betraktaren. Ljussättningen och miljön får bilderna att bli speciella och unika för den tiden. Idag ses hon av många som en feministisk förebild och fotograf vilket som varken är rätt eller fel. Hon ville uttrycka sig i den konstformen hon kände sig mest bekväm i och vad resultaten blev, det ser vi idag. Jag anser att hennes fotografier är enastående för den tiden och sätter en prägel på de tidiga fotografernas konstverk. Hon har blivit en förebild och hennes utställning ska få betraktas av hela världen. För en person som varken är konstintresserad eller vill försätta sig in i flickan bakom kameran kan denna konst dock uppfattas som tråkig, erotisk och deprimerande. En konstnär tycks först bli känd efter dennes död, vilket som tyvärr stämmer in i Francescas fall men det betyder inte att konsten var dålig från början.
